Blåbär
Frontend på Antura
Vad är ett designsystem på Antura?
Vi kallar vårt nya designsystem för Blåbär. Som tur är så vann ingen av de här förslagen: Blåskatarr, Blåskägg, Blåfågel och Blåtira.
För oss innebär det att vi håller ihop vår nya design enligt Blåbär. I praktiken innebär det att vi har ett bibliotek av färger, typsnitt, avstånd och former som ligger till grund för våra komponenter och vyer.
Hur vet vi att vi gör rätt saker?
Vi kör usability testing såklart! I Figma kan vi göra pixelperfekta skisser som användare kan interagera med. Vi har tröttnat på att koda om allting i efterhand och tar testningen direkt från början.
Vi är några som har rollen UX:are som jobbar mer med de här bitarna. Sedan tar frontend-utvecklarna vid.
Förutom Figma kör vi även Storybook för att hålla koll på våra komponenter.
För oss fungerar Storybook som dokumentation av alla våra React-komponenter och deras props. Dessutom är det där vi har länken mellan UX/design och utvecklare.
Givetvis har vi kört REST på Antura. Vi kör fortfarande REST i våra kund-API:er. Men någonstans så gjorde samma problem ont lite för ofta.
Vi tycker om att utforska nya tekniker. Det är viktigt för oss att det ska finnas tid för att experimentera och utvecklas. En av de saker vi provade på var GraphQL.
Vi valde Apollo som klient för att det lämnar mer utrymme för hur vi kan strukturera våra endpoints än Relay. Dessutom var det redan ett etablerat och moget bibliotek, och vi har varit väldigt nöjda med det.
Vi älskar statisk typning och hatar any
(och spelar Eclipse: Second Dawn i konferensrummet på plan 4)
Antura är stora anhängare av TypeScript och började med version 0.9 redan 2013 (hipstervarning).
Vi har en produkt med massor av modeller och beroenden (seriöst, massor). Typescript hjälper oss att hålla koll på allt det där. Tillsammans med GraphQL som genererar datatyper baserat på API-definitioner i backend så följer ändringar nu med hela vägen från databas till UI.
Plus: Discriminated Unions (vilket också finns i vår backend i F#)